Rätt ner i isvaken...

Här om dagen hände det som inte ska få hända...

Gick en promenad med Herr Larsson, som fick springa lös för att få

springa av sig lite, då jag inte orkat gå så långt pga  lunginflammationen.

Så vi går ut efter vattnet där vi bor, och då kommer några änder flygandes

och stryker nästan våran huvuden i hopp om att vi har  lite gott bröd med oss.

 De cirkulerar runt oss och flyger sen tillbaka till isvaken, och Herr Larsson kan inte hålla sig utan springer efter, för lite jakt är ju alltid kul...

Och vad händer.....?!

Jo, Herr Larsson kan inte stoppa farten på isen utan glider rakt ner i isvaken....

Jag har aldrig fullt vinterklädd, sprungit ca 150 meter så jäkla fort

fram till kanten på vaken!!!

Paniken i hans ögon i det iskalla vattnet.... fy!!

Jag försökte få honom att simma mot mig och locka på honom,

och hann tänka att jag ger honom några sekunder till...

Precis då fick han tag med tassarna i iskanten och kunde dra sig upp,

och jag slapp hoppa i vattnet.
( många hanhundar fastnar i iskanten med snoppen och kommer inte upp utan drunknar)

 

 När detta händer pratar jag precis med min kära syster i mobilen,

 så jag skriker åt henne att Larsson åkte ner i isvaken...

Så hon i sin tur står skräckslagen hemma hos henne och kan inget göra..

 

Men slutet gott, allting gott,

och Herr Larsson sov nerbäddad resten av dagen...

(och jag slapp vinterbada med lunginflammation)

*

 

*

Måndagskram från Kate