.... min ständige skugga...
Vart jag än går, vart jag än är..
så är han där.
Nu i vår fyller han 11 år, och åldern börjar göra sig lite påmind....
Plötsligt kom atrosen, och han fick ont och blev halt..
Efter några veterinärbesök med röntgen, sprutor och antiinflammatorisk
medicin, så är han nu bättre.
Nu har han inte alls lika ont, utan kan röra sig ganska obehindrat.
Men det är små, korta promenader - kopplad som gäller 1 månad framåt.
Sanningen är ju den - att den lilla mannen gör inte speciellt mycket om han är lös...
Han har liksom inte så bråttom,
och han kan lukta lääääänge på samma tuva eller grässtrå
innan han lyfter på sitt ben för att markera på samma ställe.
Han gillar heller inte att leka med andra hundar...
Han ska leka med matte..
och gärna köra jaga runt köksbordet...!!!
Då är han nöjd!
Den lille mannen behöver heller aldrig vara själv..
Han är alltid med mig i jobbet, eftersom jag är dagbarnvårdare så kan han ju det.
På promenader, i alla lekparker, i skogen, hos kollegorna...
Det bästa av allt är ju att få åka med på cykelturerna,
i min lådcykel...
...längst fram, som ett kuttersmycke!
Inte fäller han ett enda hårstrå heller - så ingen har reagerat som är allergiker.
*
*
*
Älskade lilla troll .....
Nu hoppas vi att medicinerna kommer fungera länge
så vi får ytterligare några år tillsammans,
min följeslagare & jag..!
*
Kraaam Kate
